onsdag 26 september 2012

L I V S K R A F T // K ä r - l e k // Knepiga knåpiga jag

Jag hittade en pinne, eller en träknota eller vad man ska säjja. Tänkte på Maria, pinnplockerskan, och vad hon skulle ha sett i denna uppenbarelse, denna skapelse. En livsglädjespriderska som bryter sig loss från det vilda, vargen med sin ylande bakåtlutade frihetssång, hon är hemma i skogen och har hjärtat på rätta stället. I både händerna och bröstet, tänker jag... Ungefär. Ja, jag tog med den hem, i form av en avbild, och lekte fram detta lilla skogsverk. En vildkvinna som vill vara i skogen och går vilse i stan. Sån är hon och sån är nog jag, till stor del. Lyssna på programmet!
Och det där hon håller på med, är väl en kär lek, men på största allvar. Kär-lek. Gillar Kärlek!! =)








Och min kärlek
plockar svampar
och brer ut
på vedspisen

torkar äpplen
bärgar bär
och fyller flitigt
förråden 





Vi äter
ugnspannakaka
med fläsk
och nykokt
lingonsylt
efter solskens-
vandringen
och timmarna
i solvaggan
i skogsgläntan
bland bergen...

Vi letar ristningar
Söker och finner
Jag fyller i
med kolstybb
från en gammal
kolbotten
strax intill

Nutida konstnär
viskas det om...
Vad vet du?

Nästa morgon var inbäddad i dimma, och jag gick ut för att föreviga markerna kring Kyrkste´n.

Å ja kanske ä elak men ja håller på älgen till jakten. Vill så gärna se den skymta förbi ibland...
Älgtornet är visset, gistet, som en dödsfälla. Nä, inte faller någon jägare mot döden denna tid!
Det är bara de kronbärande flytande väldiga väsen som man promt vill ha in i frysboxen sin.
Vi får stödutfodra jägarna om de får svälta i vinter! När vargen tagit sitt är det glest med älg.

Nej, nu blev det villovägar. Det var ju KYRKSTEN som gällde! Här skymtar den fram i dimman...

...och knepiga knåpiga jag får för mig någe, sedan jag fotat av den i vätan från alla håll.
För fram träder helheten så som jag aldrig sett den. Om man skulle ta å fylla i med någe...?
Ja, det blir tallbarr denna gång! Lite avknipsade så de inte villar iväg i krokar och böjar.
HA! Å ja som försökt utröna den härom dagen, och gav upp. Halva var liksom utsuddad...
Trodde jag. Men icke. Visserligen lossnar flisor, år för år, men än finns det hopp, fann jag idag.

Å tranbären intill, de var stora och goda, men frosten skall bereda dem en bit in i oktober...

Och du kanske trodde att jag bara svävat runt bland ristningar och lingon och kreativa tankar.
NEJ! Jag har fotat av en hel pärm med källmaterial från nästan hundra år tillbaka. Gått igenom
alla låtar och listat vad som skall göras och kan mixas. Korresponderat med den ena med
den fjärde. Och så allt det där emellan - det som är själva Livet. DET har jag gjort, dessa dagar.
Ja just ja: å räknat och räknat mina evinnerliga boksidor. Det får bara vara 512. Men det är 513.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar