måndag 17 september 2012

Milrök, vimmel och 250 kolbullar när Mossberg tänder

Söndag. Vilodag. Ett tag. Sedan Milodag! :) För kl 15 skulle det ske, i Pershyttan. Trodde nästan jag kunde avstå, men kolbullarna och kolargubbarna fick mig ändå att skutta in i bilen och susa iväg efter förmiddagens jämmerdal i huvudvärksbädden. Mossberg skulle tända, rapporterade underrättelsetjänsten i Kilsbergen, dvs Torparvännen himself, från säkra källor (Nerikes Allehanda). Lisa skulle hon heta, som Sigges fru. Sigurd Hallor, som i ensamt majestät stod på milan och donade när jag äntligen hittat någon slags parkeringsplats bland alla myllermyllrande bilar som letat sig dit.

På bilden ovan ser ni den torvtäckta kolarkojans skorsten i förgrunden, murad med sten nedtill.

Tändningsceremonin skedde under jakten på P-plats, och det måste ha varit världsrekord i Pershyttan vad gäller bilar... Efter någon timme lättade dock de flesta, och nu, i skrivande stund, när septembermörkret lägrat sig över nejden och vi sitter och kurar framför Moraeus med vänner framför TV´n, ja, då går de där än, kolarna, och vaktar sin mila. Sitter i kurn förståss (kojan inte lika ofta vad jag förstått), men nog behöver hon tätt med tillsyn de första dygnen, hon Lisa...

 "Nä, nu går ja ner" hörde jag en "turist-gubbe" säjja, som gjorde Sigge sällskap där uppe på kullen en stund, när röken blev för jävlig. Nå, så kan ju inte riktigt själva kolaren tänka, eller säjja heller, för den delen. Nä. Kolaren står kvar, i rök och pina och helvetesvärme. Och Sigge har inte åldrats en dag sedan sist, fastän det gått två år. Nä. Storvästen på, kolarhatten dag ett och sedan kepsen, som långsamt mörknar till sotsvart medan dagarna och nätterna i bergen går...

I kojan brinner elden, och över andra eldar stekes kolbullar så svetten lackar och gjutjärnspannorna glöder. Hm, få rman köpa sig två på en gång? Det dröjer ju liksom ett ÅR till nästa gång... Lingonsylten är gjord på hemplockade lingon. Och kolbullen mättar en hel karl, så den andra får åka med hem och förtäras utan milröks-kryddan...
250 tallrikar gick det åt, och om endast varannan besökare slog till var gästerna det dubbla; 500!

Och Östen han bar å stog i, upp för trappan med ved och hänga med på allt kolarbasen har för sej. Enda sättet att lära. Jag frågar vilka som har nattpasset, och det var minsann han! Ja men du får väl inte ta ut dig helt nu på dan då? sa jag. Men detta var tydligen inget som helst problem för den orienterande mountainbikefantasten som snider i trä så fort han kommer åt. Nej, nog skulle vi allt se va HAN orka hålla igång om nätterna! menade han och for uppåt igen, upp på den förädiska Lisa, som förmodligen har honom i sin makt i denna sena aftonstund när jag skriver, strax före midnatt...

Bengt Kammerland sade sig fånga en ängel, men jag tycker det ser misstänkt likt MEJ ut, med den där höstponchon och kängor, fotograferandes den första smygande fotrymmarröken med min extra kolbulle i högsta hugg, invikt i en papptallrik... Och som jag för övrigt just nu avnjutit till lunsh, innan jag lade till denna bild i kolarinlägget.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar