måndag 4 mars 2013

Snor-kontor, smaklösa smaklökar och vargfunderingar

Ursäkta men känns som mitt huvud består till 95% av snor just nu. Typiskt, när man för första gången skall infinna sig på Örebro läns författarsällskaps årmöte och få presentera sin bok. Krax krax. Tänkte ändå utnyttja de avtrubbade smaklökarna genom att slå till med en favorithämtmat som alltid är lite för stark - men ack nej, just DE smaklökarna var tydligen helt intakta för det gick inge vidare. Och så var det vargfrågan... Tre "vargattacker" (jakter) på kort tid kring Örebro, förmodligen en ungvarg som nyss blivit utstött från flockens revir i parningstid. Hungrig och vilsen, knallar man väl iväg och söker lyckan och kosten på annat håll. Karlslund, Hälleby, Glanshammar...

Ja, inte finns det väl så värst mycket vilt att fånga i de krokarna, tänker jag. Och inte är det vargstängslat kring tamdjuren heller. Än. Men så det där märkliga uppträdandet i Eker härom kvällen. Att vargen följer efter på nära håll, ökar farten, är helt oskygg... Det är inte ett naturligt beteende. Lägger man till det faktum att minst en av de 5-7 vargar man hade i älgdrevet på skjutfältet i Kilsbergen i höstas var helt oskygg, får man ännu mer huvudbry. Hur kommer det sig? Hur ser dynamiken ut? Torparvännen menar att bytesdjuren är så gott som slut i bergen, inte ett älgspår, och inte heller vargspår på sistone. Tolkningen blir att djuren drar sig neråt i brist på föda. Men oskyggheten... Är det för att det saknas jakttryck? Inaveln däremot tror han inte kan uppstå av sig själv i naturen. Därför är teorin att de är utplanterade (inte nödvändigtvis av någon myndighet) och redan då var inavlade. Vad vet jag. Jag bara undrar... Varför denna oskygghet? Och så undrar jag hur stora stammarna var på 1800-talet, innan björn och varg utrotats i våra trakter. Och på 1700-talet... Kilsbergen har ju varit bebyggda i många hundra år, och tamdjuren har betat fritt på skogen, fredade av vallare, oftast vallebarn. Inga rapporterade människo-uppätningar. Men nog kan de vara fräcka, när de söker sin föda. Om detta vittnar flera gamla historier. Nä, vargen förstår vi nog inte oss på helt och hållet, så tyngd av myt och skrönor som den är, och så nyligen återkommen i vår natur och fauna. Det kan inte vara lätt att vara varg, när de enda vidderna som egentligen räcker till, norröver, är vigda för rennäring (också en slags tamdjurshållning där man dock har avvecklat själva vallningen och kontinuerlig mänsklig närvaro), varför hela populationen hänvisas till mera tätbebyggda nejder söderut. Människan är inte världsbäst på "förvaltandet" av skapelsen. Så långt kan vi nog vara överens!    Bilden är från mitt vargkapitel i boken Blå Bergens Sång

1 kommentar:

  1. Viktor Kilsberger skrev: "Så här funkar vargen Pernilla, läs den och begrunda. Det känns inte helt roligt att släppa ut barn ensamma i naturn." Länk till texten han hänvisar till: http://www.vargfakta.se/artikel/sa-narmar-sig-vargen-steg-for-steg/. Det är skrivet i en grammatisk form (tempus) som insunerar att varje steg händer och sker i detta nu medan vi läser, lite stegrande katastrofkänsla, men kanske tänkvärt innehåll, om man bortser från "profetsie-tonen". Det framgår ej vart han hämtat sina observationer, men han är professor i mina "gamla hemtrakter"; Calgary, Kanada.

    SvaraRadera