torsdag 25 april 2013

K O N S T E N // att våga gå sin egen väg

Det var en gång en skaparsjäl som skaffade sig en kamera. Skapandet flödade, hälsan rann till, om än långsamt, droppe för droppe. En gång samlade hon några skatter och smög in på det stora slottet i staden. Det var Bokmässa, högtidligen, och hon gick där och tänke, att kanske skulle hon visa någon en glimt. En glimt av det som höll på att födas ur hennes inre. Hur det var hamnade hon vid den grånande länsförfattarens bord. Visade fram några ark. Han tog dem och lade pannan i djupa veck. - Ulla-Britt, kom och titta lite; inte gör vi så här?! Blir det inte för rörigt...? Det var speglingar i vatten, en harmonisk skapelse. Ett kreativt uppslag i min bok som höll på att födas. I samma stund kunde den ha dött, och glädjen och skaparkraften med den. Men jag repade mod, och tog den till ett annat bord. En representant för det Fina Förlaget visade en kollega och sa; det HÄR ser mycket intressant ut! Vi vill gärna se mer! Den boken finns fortfarande i mina gömmor, för en annan trängde sig före. Blå Bergens Sång. Nu har samma bekymmersveckade förmanare förmedlat att han blir yr av min gestaltning, mitt visuella grepp. Detta i en egen vid kanal. Och jag tänker... att det är många som får vara tacksamma för mitt mod den där dagen. Modet att känna igen sin egen särart och gåva, och vända ryggen åt kritikern som faktiskt inte förmår fånga upp de där gyllene trådarna, avläsa det skimrande mönstret som så många tackat mig för, så innerligt och helhjärtat. Jag känner att jag dukat upp ett festbord av bilder och skapelser, men det finns en stadig röd tråd, ett lugn och djup i det flödande skapandet - och jag ger till världen det Just Jag kan ge. Det är ju DET, som är kärnan, i allt av värde. I konsten i sig. Konsten att våga vara den man är, och tillföra det, i en ofta färdigspikad värld med ramar och regler som kanske stelnat utan att någon väckt tanken; finns det ett annat sätt? Ja! Mitt sätt. Och det är jag Stolt över. Tack för ordet! :)

BILDTANKE: Vägen på bilden är torparvännens väg, färgtrollad värre, inlägget till ära. Vi gick längs den tillsammans idag, gjorde regnfåror och rensade från storstenar, språkade om livet och delade det en stund. Vävde stoff till mina skapelser, böcker, berättelser, bilder... Han är över 80 och blir inte yr. Går sin egen väg, precis som jag. Det behövs! Original? Jajjamän! Som klurgubben Rune Isaksson från Tomasboda sa; kopior finns det gott om ändå!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar