Sommarens första smultron // Frukost i bergen

Regnmorgon i bergen men inne i stugan lyser solen - älskling har plockat sommarens första smultron till frukostfilen! Den finaste morgongåva man kan tänka sig. Spelkväll i Dalkarlsberg skall smältas, artrikedomen i Vikers blomsterängar skall utforskas på botanisk vandring, Noraglass skall ätas... Och vid det laget har solen sedan länge brutit fram även ute :)

Ljuvliga åsar: Från Lisselängen till Visfestival i Dkb Lördag

Tänk, alla namn på platser som försvinner... när tiden rinner... iväg...

Så börjar låten Ljuvliga åsar på min skiva Blå Bergens Sång, som tillhör boken med samma namn. Jag skrev den för att minnas namnen på alla de platser som finns utmed vägen mellan Lisselängen och Dalkarlsberg, dit Änga-Kalle och hustrun Lydia flyttade på gamla dar. Namn som inte alltid finns utsatta på några kartor, utan riskerar att försvinna med den generation som hade dem i sina "inre" kartor. Det är min favoritlåt på skivan, och självklart kommer jag sjunga den på lördagens visfestival i Dalkarlsberg! Dessutom är det just den vägen vi kommer ta, från stugan strax före Änga till folkparken vid resans mål. Lilldrängens visa och Spelmannen bjuder vi nog också på.

På torsdagen träffade jag för första gången kontrabasisten som skall ackompanjera mig. Mats Öhlund är annars rektor för Kulturskolan i Örebro, och på hans kontor, med utsikt mot Svartån och gula näckrosor, bekantade vi oss med mina låtar och varandra. Det brukar vara fullsat, 400 personer, och vädret ser lovande ut. Evert Ljusberg är huvudakt och jag säljer böcker och skivor. Välkomna!

Bilden föreställer en detalj från baksidan av kontrabasen.

Göljestigen i junigrönska // Kilsbergsvandring

Utan kamera tar nog inte Göljestigen så superlänge att klara av. Men MED kamera är det en annan femma... Detta på grund av de otroligt vackra bilder som väntar bakom var och varannan krök av den ringlande stigen, som följer bäcken upp mot sjön Göljan på ett rätt så oslagbart och storslaget vackert vis.

Vi hade tajmat ihop oss med Leif Troeng från Kilsbergens hembygdsförening, vilka ligger bakom anläggandet av denna Kilsbergens praktstig nummer ett. Ett värdefullt arbete!

Naturen skapar egna former - här har jag hittat en örn eller lom - och vissa har öga för det sköna eller lite utstickande och fångar upp det. Här nedan ett exempel på just det kanske mera utstickande... Vår guide för dagen är ansvarig konstnärlig utförare, med delar äran med själve Skaparen :)

Som konstnär ska man ju gärna fånga upp materialets "inneboende skönhet". Jo. Leif hade inte hjärta att kastrera det uppenbart manliga bordet när han sammanfogade det på största rastplatsen, där oskyldiga barn tar emot gottpåse från jultomten varje år. Jag avstår från närstudie och låter den nyfikne zooma in själv. Om det finns kvinliga attribut i andra änden förtäljer inte bilden...

Det var exemplariskt vandrignsväder, god matsäck och trevligt sällskap!




Mysiga rastplatser saknas inte heller...

Men kolla supersköna detaljerna!! Även i vandringsbilden ovan. I am a sucker for this. Det som inte går spikrakt. Så mycket intressantare...

Just den här rastplatsen är vid det häftiga Skinnarsågsfallet

Vid denna meditativa stillhetsplats ska jag sjunga en gång har det sagts...

En oas av lugn och ro 
och porlande nynnande vilsamhet. Där bilden ovan 
är tagen smyger sig vattenfåran vidare...

Här ville jag slå upp min moskåselkåta, mitt tält, och slå läger en vecka. Bara vara. Låta timmarna och dagarna och tankarna gå...

Om du endast såg denna bild - vilken känsla skänker den dig?

Vattnet finner sin väg till målet

och människan finner sin väg över dess fåra

Här är grankäpparna för täta så vi får rensa upp emellan dem så det håller i längden,,,

Jag sugs in i de små detaljerna, och vilar i de vackra tavlorna. Hamnar på efterkälken rätt så ofta...

När denna bild togs blev det fest för myggen. Väl framme vid den fina grillplatsen vid sjön var den redan ockuperad och vi behövde dra oss hemåt efter en skön och givande "utekväll".




PS Kan du förklara ovan naturfenomen så lämna gärna en kommentar!

Spotify bjöd upp till Jämtsång på dialekt! // Fäboliv

Om du har lyssnat på Väsen kanske du även gillar det här! menade Spotify när programmet lästes in i datorn i morse. Hm... Klickar. Jo'vars... Men nästa låt - Så härlig! I Jamtlann, med folktrion Triakel. Tramporgel, fiol och sång. Blev kär i detta lilla verk, och delar med mig av det här, med bild från internet. Musiken är komponerad av Ingvar Örner och texten har hans mormor (grandmother), Anna Carlsson, skapat, på dialekten "centraljamska".

Och jag som har anor i jämtland, genom min anfader på morfars sida, svävar iväg på årstidsresa med alla göromål som besjungs däri, och önskar att jag kunde finna texten. Finner den, på youtube :) Här nedan är ett klipp med låten, dock utan sista tonen...





A L L A   B I L D E R   I   D E T T A   I N L Ä G G   Ä R   H Ä M T A D E   F R Å N   N Ä T E T

Försöker mig på lite översättning av innehållet, trots att jag inte är infödingsjämte.

Har du texten i översättning eller kan lista ut något bättre så lämna kommentar!

I   J A M T L A N N

I Jamtlann, der trivs je som alle bæst før der gåre lætt te laeva
Å dagan dom e føjan som n fest, om vårn då bjårskan sava
Då blomman kom opp å gaukjen gel å bonn vænn jorla mae plogja
Då kynnan gaul å gjettran skvel å vill bortt på lauta i skogja.

Just som det låter och lätt å leva i Jämtland...
Och dagarna känns (?) som en fest om våren när björken savar
Då blomman kommer upp och göken gal och bonden vänder jorden med plogen.
Kor och kritter vill ut på skogen (skogsbete)...

 

I buom skull geitmjalka kjeses jamt å ulla skull kales å spinnes.
Te gjaera liman va knapusamt å stråmpan å teljan skull binnes
Maenn når de lei mot kvælla å timen va sein, då gjekk kauken ut øve lauta
Når butausan sto på var senn stein, å lokke heim småfi å nauta.

Buom är väl fäbotiden och då gör man visst något med getmjölken jämt

Ullen ska kardas och spinnas och så kanske man stickar strumpor och tröja?

Men när det led mot kväll och timmen var sen då gick kulningen ut över (nejden?)
Kauken kunde väl vara motsvarighet till kulning, lockrop
När fäbojäntorna stod på varsin sten och lockade hem (djuren) för natten?

På myrn de va svettut å hett å dagaman shlo mae lia
Å rakstra holl eett å raka å brett imilla tuvom å via.
I laom sav mae mest som n stokk, fast mya sjångle kring øra
Mae lure in huvu ti n rokk, de va knafft man då shlapp mae høra.

På myren var det svettigt och hett och drängen (dagaman, lejd hand) slog med lie

och så rakade man väl ihop gräset på någe vis, med brett emellan tuvor och vide(?)
I ladan som man mest som en stock fast myggen sjöng kring öronen
Man krångla in huvet i en rock, det var kvavt men då slapp man höra

Om vintren va snøu å kall å lång, så gjekk e no våra te møtes
Å spinnrokk å vevstol skull vae i gång, å kreka skull mjalkes å skjøtes.
Å tånnbrø skull bakas å korven vål gjortt, å sænghalmen trøskes mae shlagun
Om laurdan skull vitgolve skures fortt, før saenn vare halgj ti stugun.

Vintern var snöig och kall och lång men så gick man våren till mötes

Och spinnrock och vävstol skulle vara igång och djuren skulle mjölkas och skötas

Och tunnbröd skulle bakas och korven var gjord och sänghalmen tröskas med slagan

Om lördagen skulle vitgolvet skuras fort för sen var det helg uti stugan

O C H   S Å   H Ä R   L Å T E R   D E T   L I V E :

Men bästa Jämtlåten genom tiderna är väl ändå denna? Älskar den intill döden!! =)

Livets gång // Stort och smått

Igår fick jag bekanta mig med ett nytt litet liv. En liten krabat som har Allting framför sig, och vet intet av livets alla gåvor och prövningar. Tänk att en liten människa kan växa och bli allt vad den kan bli... Så ärliga de minsta är, i sina känslor. Ser de en ruskprick och inte känner sig trygga så skrynklar de genast ihop ansiktet och låter känslorna ljuda. Berörs de av ett nyfiket ansikte spricker de upp som en sol och förmedlar oförbehållen glädje. Närvaro i Nuet. Utlämnad till omgivningens välvilja och trygghetsbarriär, kommer dom till oss som ett knyte av oändliga möjligheter. Vi måste vara rädda om de minsta. Lära oss allt som de har att lära oss om oss själva. För den resan är ömsesidig. Vi kan bara ge vårt allt och lita till att det räcker. Vi ger av oss själva och får livets största gåva tillbaka; Någon som ser oss som universums centrum, livskälla och ankare i tillvarons mysterie.

Stugröj och fixardag

Igår var det önskeväder för innefix och annat jox. Vi lastade pickupen och släpkärran (vi och vi, det var väl Mats) och drog upp i bergen för att göra en insats i den lilla stugan som så sakterligen börjar byta skepnad invändigt. I vintras blev det vitmålat tak, och nu skulle hyllor skruvas upp och verktygsoredan botas, kuddar fick fint färgade och mönstrade fodral i soffan, en tavla ramades in och fann sin plats, två fina dörrknoppar från Indiska förlänade två oansenliga vita garderober ett stänk av skönhet. Jag älskar att skapa Rum. Skapa stämningar omkrign mig, med enkla medel. Små förändringar, som kan lyfta vardagen och göra den lite mer vardagsglänsande, här och där. Men det är lugnet däromkring, prästkragarna som skjuter upp och fågelsången som är värd allra mest. Det vackraste vi kan få, kan endast Skaparen skänka. Själva kan vi bara hjälpa till att förgylla vår egen lilla vrå av världen. Ibland med ett vänligt, tröstande ord. Tanke och omtanke, till våra medmänniskor och vårt hem. Som på Lymans tid lär det aldrig mera bli. Så fylld till brädden var stugan av bråte att ingen egentligen sett den fina öppna spisen. Nu andas hela stugan frid och ro och möjlighet, till egna tankar och påfyllnad i alla energiförråd och depåer. Vårt eget lilla Paradis.
Med medhavd midsommarmat och våfflor med glass fullbordades en dag av gemensam möda. Länge skall vi njuta frukten av den. Sådana dagar är sköna på sitt sätt, och förgyller de kommande så gott.

Skogsstjärnor emellan // Ett fint och oväntat möte

Det var någon som sökte mig, berättade Jessica som hade hand om skivförsäljningen på Ransätersstämman. En kvinna med gult linne och rödtonat hår. Från Askersund. Det stod helt stilla. Vem kunde det vara? Så plötsligt, under lördagskvällen, kom vi vandrande mot varandra bakom sceningången till Norra logen, och vi möttes till sist. Ett möte som hon utan min vetskap väntat på länge. Faktiskt många år... För mig är det så, att det finaste och värsta kan jag inte så lätt skriva om. Man vill liksom låta det fina vara och det fula försvinna. Men ändå. När något så magiskt händer får man ändå manifestera det, så man vet att det är sant. Hon hade letat efter mig. Mig och min sång. Skogsstjärna. Det är Du...! sa hon, med ett leende som lyste fram mellan tårarna. Och så berättade hon, fast det var svårt att höra i all känsloström som legat förborgad så länge. En visstuga i Wadköping för nästan tio år sedan. Jag var där. Det var min enda gång. Blyg, hade jag delat med mig av en egen visa. Jag sa det inte först. Sa bara; Den här kanske vi kan sjunga? Och så ledde jag de andra genom min egen lilla skapelse. Sången jag kallade Skogsstjärna. Förlägen, för jag tänkte att den kanske inte dög. Var tillräckligt "riktig". Den hade ju bara uppstått i mig och mitt hjärta, på min fantasifulla vandring genom livet och naturen. Men efteråt sa jag det. Att den var egen. Ja då var det någon som menade att de hade det på känn. Att det var något annorlunda med den. Och där var Hon. En annan skogsstjärna, som inte än hade knoppats. Som inte ens ville dit, men blev medsläpad av envetna föräldrar. I sin värsta tonårstrotstid. Vilket idiotiskt påfund! Visstuga, herregud vad mossigt och töntigt. Suck. Men så var det något som väcktes där, i min sång. Som liksom slog rot i ett hjärta jag inte kände. Sången bar hon med sig, och sången hade fått henne att välja denna bana i livet. Hon sjöng och hade lärt sig spela fiol. Gick på folkhögskola med folkmusikintriktning och friluftsliv. Och i alla år hade hon frågat på varje visstuga; Är det någon som kan Skogsstjärna? Men nej. Inte förrän nu, fann hon det hon sökte. Mig. Och vi sjöng den tillsammans...

Skogsstjärna säg mig vem plockade dig
en gång för länge sen, långt före mej
Vem var den kvinnan som
gick här och drömde om
kärlek och trohet, vem minns hennes sång.
Så börjar sången jag denna dag bar fram.

Ja, vem minns hennes sång? Jag kunde aldrig tro, att jag i min litenhet och blygsamhet hade kunnat beröra någon så, genom en av mina små egna sånger. Jag hade trevat mig fram, fångat upp folktonstämningen i vår svenska natur, och sånger hade uppstått längs min väg. Men att någon av dem kunde beröra så? Förändra en människas liv? Det kunde jag aldrig tro. Och den oväntade glädjen är oftast den vidaste glädjen, klädd i förundrans skimrande slöja. Vi satte oss vid en logvägg och hon spelade en egen låt för mig. Glad-i-hjärtat-polskan. Och glad i hjärtat var jag. Och glad i hjärtat var hon. Låten var underbart fin, och kanske får ni höra denna skogsstjärna på min nästa skiva? Detta var en av livets mest ovanliga, skimrande pärlor, som skänktes mig på Ransätersstämman. En bekräftelse på att vi alla ska följa vårt hjärtas röst, och våga dela med oss av det vi skapat i vårt inre, utifrån just den unika människa var och en av oss är. Det, är så vackert.
¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ 
Jag fick hennes mejladress. Det bestod av ett märkligt ord. Ett ord, som betydde Skogsstjärna!

Här finner du ett tidigare blogginlägg, med rubriken Jag är en skogsstjärna:
http://pernillastund.blogspot.se/2012/01/jag-ar-en-skogsstjarna.html

Glad Midsommar! // Fel i NA: Visfestival NÄSTA lördag!

Med dessa muntert mönstrade träskor på picknickfilten tar jag klivet in i sommaren och bjuder er att följa med! Idag är det midsommar och årets längsta dag. Resten tänker vi inte på!

Men tar du dig till folkparken i Dalkarlsberg i morgon, ditlockad av NAs artikel, så blir du nog rätt så ensam. Månne möts du av en del mygg som blir glada att se dig. Dock inga vissångare och publik. Det är närmligen NÄSTA lördag, den 29 juni, och inte 22, som i tidningsfadäsen jag fick mig tillsänd.

På webben har man en rättelse, men lider fortfarande av en viss förvirring då de tror att det är lördag idag - fredag, Misdommarafton - så vi får hoppas att de inte tagit för många snapsar redan nu på morgonkvisten på redaktionen ;S Små grodorna brukar man sjunga, och grodor kan ju hoppa ur allas våra munnar och tangentknackande fingrar, men vi får hoppas att de flesta nås av rättelsen och dyker upp den rätta dagen, gärna med medhavd slant för dem som tänkt sig köpa min Kilsbergsbok med skiva, eller bara skivan separat, som säljs i begränsad upplaga vid mina spelningar i sommar.

Vi ses nästa lördag, 29 juni, i vackra Dalkarlsberg!

Underbara dygn i Blå bergens sköna famn // Förgätmigej

Det är ovanligt mycket ängsull som blommar i år i bergen. Eller "svartknöpp" som de kallades här.

Så underbart att sparka av sig skorna och leva naturliv vid stugan några dagar som blir till evigheter... Man vet aldrig vad det är för växtligheter som tränger upp ur myllan kring ett hus med historia. Snart väntar prästkrageäng runt hela uteplatsen, där jag slår läger i vår underbara hammock och låter mig vaggas i naturens sköna famn. Här har jag funnit en blekrosa akvileja vid husväggen strax intill.

Även fina Fia får tassa runt i markerna och njuter av friheten i fulla drag.

Vid stigen till stugan finner jag detta vackra arrangemang, och låter knotten festa medan armarna håller kameran och försöker fånga det lilla underbara som man så lätt går förbi. Och jag tänker...  

Förgät mig ej...

Glöm mig icke...

I sinnet umgås jag med dem,

som en gång levde här.

Levde. Ja, med

förnimmelser och andetag

varje stund på dygnet

genom årstider och sorger

och barnafödslar

och botemöda.

Dunkeltimmar i gryningen,

när barna ännu sov,

och bergens alla kvinnor

fann sin väg till lagårdar

och svällande juver,

för att få fram

de dyrbara droppar

som säkrade

överlevnaden här.

Jag pendlar

mellan deras tid och min.

Befinner mig oftast

svävande någonstans

mitt emellan,

i ett gränsland. 

En kväll tar vi en tur till Dalkarlsberg och Skrekarhyttan, där lummig grönska väntar oss.

Väntar oss gör även den gamla hyttruinen, som lokala krafter har sett över och säkrat upp och förvandlat till en musik- och teaterarena vissa trolska sommarkvällar har jag hört... 

Förvildade jordgubbsblommor i mängder trängs bland annan ögonfägnad. Ljudet av älven strömmar svalkande där nedan, gröna och blåa slaggstensskatter skimrar i marken och frodigheten sjunger med breda ackord i flerstämmig sommarpsalm. Det sjuder av liv. Ändå är det forna livet så tyst och förborgat. Det som slamrade här, pumpades ut i glödande järntackor och tvättades bort efter många dygn av hyttblåsningar. Liv när tågvagnar kom och strävade vidare med sin tunga last. Liv, som nu endast är en nynnande sång, där grönskan och flygfäna tagit över helt och hållet.

Kraften finns kvar i vattnet...  

...men ingen fångar upp den  

Vet man inte att kolarkojan finns någonstans i lövskogen i närheten, så ser man den näpperligen inte. Men vet man så vet man, och finner det man söker. Dock finner jag ingen Wendel som täljer på en smörkniv därinne, så som sist när jag var här. Wendel är gången, och likaså är den lilla provmilan som här tändes och sköttes av den gamle och Roger, som även byggde finkojan.

 Påväg hem genom denna fagra bygd ser vi anslaget om visfestivalen jag skall delta i

 Vid Lisselängen har amerikasyrenen farit illa av närgångna jättemaskiner

 Icke desto mindre blommar de och minner om tider och livet som här en gång var

Lyckostunderna jag fick mig till livs här

i bergen denna gång går ej att räkna.

Ej heller knotten och deras bett, tyvär...!

Eller bilderna jag gömmer i min skattkista så länge...

Snart dax för Dalkarlsbergs visfestival! // Lö 29 juni kl 15

KLICKA PÅ BILDEN OM DU VILL FÅ STÖRRE TEXT OCH KUNNA LÄSA LÄTTARE

Sex trubadurer och jag - Pernilla Sundin - med kontrabasist framför tre låtar var och så får Evert Ljusberg fylla ut resten av programmet i Dalkarlsbergs mysiga folkpark där man sitter bra under träkupoltak och fikar och minglar lite mellan varven. Jag kommer framföra låtar från min skiva Blå Bergens Sång och även ha bok med cd till försäljning på plats, samt separat cd i begränsad upplaga. Detta blir den femte visfestivalen och det brukar vara fullpackat med folk, så kom i tid!

Anslaget hittade vi i Dalkarlsberg härom kvällen och järsgården med midsommarblomster likaså.