lördag 22 juni 2013

Skogsstjärnor emellan // Ett fint och oväntat möte

Det var någon som sökte mig, berättade Jessica som hade hand om skivförsäljningen på Ransätersstämman. En kvinna med gult linne och rödtonat hår. Från Askersund. Det stod helt stilla. Vem kunde det vara? Så plötsligt, under lördagskvällen, kom vi vandrande mot varandra bakom sceningången till Norra logen, och vi möttes till sist. Ett möte som hon utan min vetskap väntat på länge. Faktiskt många år... För mig är det så, att det finaste och värsta kan jag inte så lätt skriva om. Man vill liksom låta det fina vara och det fula försvinna. Men ändå. När något så magiskt händer får man ändå manifestera det, så man vet att det är sant. Hon hade letat efter mig. Mig och min sång. Skogsstjärna. Det är Du...! sa hon, med ett leende som lyste fram mellan tårarna. Och så berättade hon, fast det var svårt att höra i all känsloström som legat förborgad så länge. En visstuga i Wadköping för nästan tio år sedan. Jag var där. Det var min enda gång. Blyg, hade jag delat med mig av en egen visa. Jag sa det inte först. Sa bara; Den här kanske vi kan sjunga? Och så ledde jag de andra genom min egen lilla skapelse. Sången jag kallade Skogsstjärna. Förlägen, för jag tänkte att den kanske inte dög. Var tillräckligt "riktig". Den hade ju bara uppstått i mig och mitt hjärta, på min fantasifulla vandring genom livet och naturen. Men efteråt sa jag det. Att den var egen. Ja då var det någon som menade att de hade det på känn. Att det var något annorlunda med den. Och där var Hon. En annan skogsstjärna, som inte än hade knoppats. Som inte ens ville dit, men blev medsläpad av envetna föräldrar. I sin värsta tonårstrotstid. Vilket idiotiskt påfund! Visstuga, herregud vad mossigt och töntigt. Suck. Men så var det något som väcktes där, i min sång. Som liksom slog rot i ett hjärta jag inte kände. Sången bar hon med sig, och sången hade fått henne att välja denna bana i livet. Hon sjöng och hade lärt sig spela fiol. Gick på folkhögskola med folkmusikintriktning och friluftsliv. Och i alla år hade hon frågat på varje visstuga; Är det någon som kan Skogsstjärna? Men nej. Inte förrän nu, fann hon det hon sökte. Mig. Och vi sjöng den tillsammans...

Skogsstjärna säg mig vem plockade dig
en gång för länge sen, långt före mej
Vem var den kvinnan som
gick här och drömde om
kärlek och trohet, vem minns hennes sång.
Så börjar sången jag denna dag bar fram.

Ja, vem minns hennes sång? Jag kunde aldrig tro, att jag i min litenhet och blygsamhet hade kunnat beröra någon så, genom en av mina små egna sånger. Jag hade trevat mig fram, fångat upp folktonstämningen i vår svenska natur, och sånger hade uppstått längs min väg. Men att någon av dem kunde beröra så? Förändra en människas liv? Det kunde jag aldrig tro. Och den oväntade glädjen är oftast den vidaste glädjen, klädd i förundrans skimrande slöja. Vi satte oss vid en logvägg och hon spelade en egen låt för mig. Glad-i-hjärtat-polskan. Och glad i hjärtat var jag. Och glad i hjärtat var hon. Låten var underbart fin, och kanske får ni höra denna skogsstjärna på min nästa skiva? Detta var en av livets mest ovanliga, skimrande pärlor, som skänktes mig på Ransätersstämman. En bekräftelse på att vi alla ska följa vårt hjärtas röst, och våga dela med oss av det vi skapat i vårt inre, utifrån just den unika människa var och en av oss är. Det, är så vackert.
¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ 
Jag fick hennes mejladress. Det bestod av ett märkligt ord. Ett ord, som betydde Skogsstjärna!

























Här finner du ett tidigare blogginlägg, med rubriken Jag är en skogsstjärna:
http://pernillastund.blogspot.se/2012/01/jag-ar-en-skogsstjarna.html

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar