lördag 19 oktober 2013

Frukost med Ernst // Spirande samtal och förlösande skratt

En helt vanlig lördag. Frukost med Ernst - och 59 andra morgonpigga lokalbor, uppiffade till tänderna, förväntansfullt sorlande. Jag med min livliga fantasi hade ju lekt med tanken på sovstass och morgonrock, lite casual, så där. Men Nä. Lite motigt att ställa väckarklockan en barnledig lördag, men nöden har ingen lag, och liknande tillfälle bjuds väl sällan. Det blev fullbokat direkt, jag fick stå på återbudskö men hade ingen större förhoppning. Ville så gärna bjuda med mig en så välförtjänt person - och simsalabim ringde de och sa, att en plats blev ledig och min hedersgäst fick följa med. 60 personer tog för sig av de dignande frukostborden i Axbergs församlingshem, under en innehållsrik och kreativ kulturvecka med många inslag och arrangemang. Själv var jag tillfrågad om att hålla författarafton men var redan bortbokad. Det blev etikforskaren Anne Heberlein, som dock lämnade återbud och så blev det en annan dam. Men på lördagen var det bygdens egen Enst som bjöd till - också Han med en nybakad bok i bagaget. Matts Norman, kyrkomusiker i församlingen och vän till Ernst, förde ett samtal med huvudpersonen som såg exakt så där sprakande frisk och konstnärlig ut som i rutan. En närvaro och ett livligt, levande intellekt, ett hjärta som bankar bakom varje ord och som manar den två meter långa uppenbarelsen att bara våga vara som en ä. En får va som en ä, om en inte blev som en skulle, säger man i Värmland. Och hur skulle man bli? I en bruksort som Degerfors, skulle man spela fotboll och jobba i industrin. Inte sticka ut. Den lille Ernst hade andra fallenheter. Efter en rungande boll i huvudet vid ett föga glansfullt inhopp i en match, där han för sitt liv inte kunde lista ut vilket som var "hemmamålet" och "bortamålet", förlikade han sig med sitt öde och följde sin inre kompass - till glädje för inte bara honom själv, skulle det visa sig, i framtiden. Från att bli tvångsutdelad som sista valet på gympan, brevid tjejen med skolioskorsett, skulle han komma att omge sig med en betydligt mer eftertraktad strålglans, vad åren led. Vi fick skratta så vi kiknade. Helt osannolika upplevelser längs livsvägen bjöds vi på, jämte bröd och pålägg och youghurt och juice, kaffe, druvor och solstrålar genom fönstret. Men det mest förvånande var ändå de där framgrunnade kloktankarna om Livet. Till VAD skall vi spara all denna tid, som vi försöker tjäna in genom att jäkta genom livet, värma halvfabrikat i mikron och jaga vidare i tillvaron utan att stanna upp och Möta den vi möter, dröja kvar i stunden utan 30 blickar på mobilen och nästa språng, nästa punkt, nästa... Var är vi på väg? Och vad missar vi längs vägen? Jag sitter där och tänker att jag ska banne mig sakta ned så klockorna stannar. Bli lika trögflytande som apelns mossbelupna knotiga grenverk. VARA i den här kroppen, i det här livet, i den här stunden. I alla dessa stunder som aldrig kommer åter och kanske aldrig tas till vara, för vi är redan på väg till nästa stund, och nästa, och landar aldrig i den verklighet som är Vår. Matts hade finurliga tankar och Ernst fångade upp, sprack ut i klokskap som kanske rent av förvånade honom själv, och vi fick begrepp som "känslomässigt ofullgången", "Mental inavel" och så det bästa av allt. Alla kan bli ett Seende vittne. Till Någon. Till ett barn. Ett barn som kanske inte blir bekräftad hemma, och som signalerar att det behöver en annan vuxens mottagande av den person de innerst är. Hur mycket hans fröken betydde i skolan... Det handlar inte så mycket om inredning, men han avslutar iallafall med att förklara, att det spelar ingen roll hur perfekt det ser ut. Om man inte själv är en skön och varm person, blir det aldrig ett mysigt, välkomnande hem. Det här är ingen uppsats, men jag vill gärna plocka ner några av alla dessa tankar. Han talade om "korkmänniskorna", som bara flyter på ytan, rabblar upp lite fakta om sina lyckade barn och karriärer, utan att våga gå ner på djupet och vara Människa. Hur värdefullt det är att tillbringa tid även i de djupare skikten av sig själv och tillvaron. Och att man i ett närande hem kan hämta kraft att förändra det som behöver förändras där ute.

Om en frukost är det som ska få en att stå sig, och bidra med kraft, till en lång dag, var denna kulturfrukost något som man kan stå sig på och hämta kraft ur, under många årstider framåt.  B E R I K A N D E !






PS Matts Norman leder kils barnkör och kyrkokör, som samlar ihop sig inför Den blå tråden-dagen 9 november och skall framföra två sånger från min cd, Blå bergens sång! Plats i kyrkan bokas i förväg! Länk: Den Blå Tråden

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar