måndag 31 mars 2014

En stjärna från Alaska // Att uppfylla drömmar - vad händer sen?


Vilken Kraft man lägger ner. På att nå sina mål. Vad de än må vara. Så har det varit för mig. Om det så är rösten inom en som måste ut, och nödvändigtvis ska föra en till Hollywood av alla ställen, eller själen som vill hitta hem, och hittar ett sätt att få leva ett år hos en indianstam i Kanada. Eller orden som vill ut, och man finner sig på Reportagelinjen på folkhögskola, och det ena, med det andra med det fjärde...  Att spela in en skiva. Få ge ut en bok. Är inte det en dröm som många går och bär på? Jo, visst är det så. Böcker är födda ur starka drömmar, av de mest skilda slag. Varenda bokrygg i din bokhylla började som en tanke, en uppenbarelse, inom en människa du kanske aldrig möter - men ändå möter, i deras verk. Ord. Gärning.

När jag kom hem från bokmässan efter migrän och magkatarr och feber som gav sig, och hade "klarat av" mina två programpunkter, infann sig en snopet konstaterande undran. Man försvinner i mängden. Det pumpas ut seminarier i flera filer samtidigt, och när jag skulle dela min upptäcktsfärd och min sång med hemstadens mässbesökare stod Kalla fakta-succéförfattaren och ropade i väster, Egenmäktigt förfarande-författaren ropade i öster, länets egen författardrottning Anna Jansson ropade i norr, och själv var jag i källaren en stor ekande trappa ner, med dom som blev kvar. Nä - med dom som valde mej! :) Jag minns hur jag besökte bokmässan på slottet för flera år sedan, med ett eget alster på framväxt. Hur jag på förra mässan nästan var framme, vid en helt annan bok - och Nu, var jag Förlöst och Välsignad med en alldeles egen, färgsprakande kreativ och frigjord skapelse. En bok. Författare blir man visst när man har gjort två (fast min var ju liksom två i en - minst!). Men ändå. Man får magkatarr och migrän och feber ÄNDÅ, och bilen är otvättad efter otaliga bergsturer och middagen ska fixas och ... ja, livet liksom pågår precis som vanligt. Det närmaste "författarflärd" jag kom var att jag pga sjukdom fick tillgång till en egen VIP-loge. Det var väl Björn Ranelid, Jan Guillo och jag, kanske.

Hur som. Det var förberedelser för kung och fosterland, till innehåll och tidtagning, musik och teknik och klädeskrud - och så den sista lilla kronan på verket; vad ska man ha för örhängen? Pga vissa omständigheter jag inte kan orda för mkt om här, är jag tämligen genomgående endast ägare till ETT örhänge av TVÅ när det gäller par. Det kan ju bli lite skevt. Men så slog det mig. Jag ska ha det pärlade eskimåörhänget jag köpte i Alaska! Stjärnfallet - en liten viskning i örat om alla mina drömresor och upptäcktsfärder och bestigna berg (nu menar jag inte K2 eller vad dom heter, utan hinder och utmaningar i själva LIVET) som fört mig hit, och som skall föra mig vidare. Men framför allt för den inre ledsjärnan mig Hem. Och jag tackar särskilt för det härliga författarsamtalet inför publik med Dixie Eriksson som verkligen kunde dyka in i min skaparvärld och se det som kanske gått många förbi. Så Härligt!!! En resa i sig. Ett möte, som avslutades med en sång a´capella.


Du vind som susar i skogen
Du regn som svalkar den
Du sol som värmer var blomma
Du rymd som famnar allt
Ta vård om minnet av män´skor
som levde och strävade här
Förhindra glömskans kvarnar
att mala dom ned till stofft

En diktvers av Greta Adrian som jag tonsatt

PS nästa dag: Kanske skulle Kilsbergsskildraren Greta njuta av att veta att hennes ord fått musikaliska vingar och lever i detta nu... Kanske var salen fullsatt av dem som redan gått vidare, vars ande svävar mellan mina boksidor... i mina sånger... Bäckmansmora, Änga-Kalle och alla dom andra.













Stjärnörhänget i min hand, förevigat lite mer i förbifarten, påminnande om ett hjärta...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar