söndag 9 mars 2014

Livskraft // Migränkurvan och Pernillalivet enligt densamma

Ännu en dag fylld av möjligheter. Eller fylld av huvudvärk.
En enveten värk som lägger sig ivägen för allt det där jag vill göra och skulle, om jag kunde. Oftast kanske jag försöker göra det ändå, men kan inte njuta av färden och får gå igenom dagen TROTS helvetet där upptill, som påverkar allt; Livskvalitet, tankeförmåga, koncentrationsförmåga, körförmåga, uthärda ljud-förmåga (har svår tinnitus), tålamod och tolerans med hyperaktiva explosiva älsklingsungen som är som tio barn i ett.

På sistone har jag verkligen drabbats av onödigt krångel. Människor som nästan lägger energi på att se till att man själv inte kan göra det man ska. Ynkligt, ja visst, men icke desto mindre verkligt. Men om dom visste? Om dom visste att min tillvaro i många år varit en kamp, snudd på outhärdlig - skulle de ändå vika sin dag och gärning åt att göra motsatsen till att underlätta? Vet ej. Jag vet bara att jag är fylld av kreativitet, drivkraft och visioner, hunger och nyfikenhet, initiativförmåga och vida horisonter. Att jag tar tag i trådar som ingen trodde fanns, och av alla dessa väver jag något större än allt det där vardagstrasslet man oftast får ägna sig åt, fast man inte vill. Tid som är bortslösad, i ett redan så förslösat liv, på olika, alltjämt ofrivilliga, vis.


Det är söndag morgon och jag verkar säkert totalt bakfull där jag går och kvider i affären och försöker tänka vad jag skulle köpa samt hur man genomför själva köpet när man väl kommit till kassan, omtöcknad och sluddrande av medicin och värk. Jag har avlastning och ska koppla av, det är värt guld och gröna skogar men när värken gör en sällskap redan i sängen på morgonen blir man ledsen ändå. Man får väl ta sig tid för även det. Vara ledsen. Jag vet inte om ni förstår hur jag menar, men för mig blir denna bild väldigt symbolisk. Jag rör mig nästan i en mytisk värld, och äger förmågan att kunna röra mig mellan dessa båda världar; den fysiska, gemensamma, och den formlösa, där andra sinnen måste till. I schamanismen står hästen just för livskraft och förmågan att röra sig mellan världarna. Jag förflyttar mig även in i förflutna tider och tar genom mina sånger, bilder och berättelser med mig dem som vill på färden. Men oftast känns det som jag mest rör mig mellan Värkvärlden och Frihetsvärlden, och det tar på krafterna. Blir så oerhört tradigt, och förutom alla olidliga år utan hjälp sörjer jag framför allt alla dagar och veckor och månader som försvinner av min livstid. Försvinner i värk, när jag är fylld av så mycket annat jag vill åstadkomma och bidra till. Rustningen är på, men min är inte av stål. Då skulle jag heller inte ha förmåga att fånga upp det där subtila och göra det begripligt i den formfyllda världen. Omsätta det i ord, ton och bild.


Ända kostar det, att vara en Kännande människa.
Många tänker nog att jag får en hel del gjort ändå.
Men det är ingenting mot vad jag skulle kunna, utan denna kroniska värk.
Det heter så, när det pågått i mer än ett halvår. Jag vaknar med värk som blir till migrän om jag inte tar migränmedicin, och tar jag migränmedicin blir det först VÄRRE, med känsla av maxad influensa och toppad smärta, för att efter två timmar (av ofta omöjlig vila, som är en förutsättning för bästa effekt) helst ge vika. Många gånger gör den det. Inte alltid. Andra gånger känner man sig som en överkörd fd människa och får stryka den dagen i livsalmenackan. Ännu en dag där man inte kan vara den man är och delta i livet fullt ut. Även detta att gå upp i vikt av alla utslagna timmar och smärta och inte känna igen sig säjlv, är en stor sorg. Ändå är det bara en av alla konsekvenser man kanske får finna sig i att leva med, tills man förmår annat, och omständigheterna har förändrats. Tills dess får man hålla lågan vid liv och sätta upp mål som är anpassade efter denna beklagliga verklighet. Migrändebut 2006, och för några år sedan kunde det bli en vecka i rad. Sedan två. Sedan tre. Sedan fyra. Med ett par dagar i veckan utan.

Min son säger att min värk inte räknas för "jag har den ju jämt". Men tillslut känns det som det är man SJÄLV som inte räknas. Att värk och diagnoser äter upp det som skulle ha varit ens grundkänsla i livet. Den som lever får se, hur det känns att kanske en gång få bli frå. Så gott det går. Men bara så ni vet. Jag är inte bakfull. Jag är full av livsom vill få utlopp och blomma. Växa. Komma till glädje. Och jag är väldigt ofta fylld av värk. Men värken är inte Jag.










Jag tittar på den stora vackra bilden igen, och tänker...


Den blå, slingrande färdleden, eller bäcken, som skymtar i bakgrunden är hennes livsådra. Den som fört henne ända hit. Till sist får jag syn på den lilla fågeln hon håller i sin hand. Denna symboliserar hennes Hopp. Förmågan att lösgöra sig och sväva ändå, glimtvis, trots allt.

Jag Ser, och jag Tackar, 
för Alla mina Hästkrafter
och den Magiska Resans Rikedom.

A m e n .


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar