torsdag 13 mars 2014

Vallristarkvinna på grönbete // Trolldalens Väktare

För en gångs skull låg den vackra gula solen KVAR på väderkartan när torsdagen anlände - annars har den ju en förmåga att krypa undan, undan för undan, dvs existerar bara i själva prognosen, inte i verkligheten. Realtid. Så skönt att få vara i fas med naturen och vädergudarna! Bilen får extra skjuts av musiken som strömmar ur radion, himlen är hög och blå och jag styr så klart mot bergen, efter att jag befriats från ett mera administrativt elddop och kunnat fylla på i hela livsdepåerna istället, denna ljuva ljuva dag. Det blir ett besök hos Torparvännen, sedan helt överjordisk god lunch (och nu överdriver jag verkligen inte, den var Fruktansvärt underbart god) som serverades i en annan liten stuga, och så Ut. Skrida till verket. "Jag har en plan"... Enligt denna var det bara vi två, mattrollaren och jag, när skidspåren inte längre är skidspår men ej heller torkat upp för vandring. Men så stod den där ändå. Orubblig. Rör sig inte ur fläcken. Den ständige väktaren över trolldalsportalen. Och även fast konstnären själv blivit ofärdig och längtar ut ur lägenheten i Lundby så svävar hans ande för alltid på denna plats, genom detta Närvarande Verk. Det är fint det!


Planen ja... Jag har printat ut kartor och allt möjligt, och vi blir glada när vi når denna punkt. Tar oss så småningom fram dit vi ska, men att hitta det vi sökte blev värre. En ristad sten så klart - vad annars - men utmärkningen var inget vidare och vi fick blotta många kandidater under en dryg timme innan porten till vallristartiden öppnade sig, i ett sista, väldigt riktat försök. Där slutar jag nu. För orden tryter. Som de alltid gör, när man fått vara med om något Helt Fantastiskt. Och Vad - det får ni veta när jag har ruvat på det en stund :) Storslam!!!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar