torsdag 1 maj 2014

Fångad av en STORMVIND // Vintern hade visst inte rasat ut än


Gode gud. Jag får komma håg att skriva in en  U R V Ä D E R S K L A U SU L  vid framtida friluftsuppdrag med tal och sång. Alltså när vädret är så ruskigt att man verkligen inte ens vill går ur bilen - och allra helst inte gå TILL bilen över huvud taget! Det börjar med dystra prognoser, men ingen kunde väl föreställa sig i vilken omfattning vår älskade vår skulle vända oss ryggen och istället visa sin fulaste Iron Maiden-monster-sida. Låga temperaturer och nederbördslöfte räckte inte. Nä. Framåt kvällen kom årets första ÅSKA mullrande över nejden. Regnet kom, och HAGEL, och det var dags att ge sig av och ut för att hålla sitt härliga Valborgstal i Närkes Kil. Väl där så visar det sig att det var rena mysvädret i stan jämfört med här, där det blåste stormbyar som fick regnet att piska stelfrusna händer och inte så jätteglada ansikten. Det blev till att rota i bilen efter flera klädlager, men tro´t eller ej; den ena efter den andra spöklika gestalten kom strävande i blåsten och regnpisket med fladdrade regnponchos, med sikte på majbrasan, eller rishögen, som det då var.
 





















Klockan nio skulle hon tänds - och gudarna ska veta att värmen behövdes!!! Bilar kom, bybor som trotsade vädrets makter och slöt upp för den 40:ionde brasan på denna plats. Det fanns nån liten träplattform, som ett mindre lägre älgtorn, där det väl var tänkt att jag skulle hålla mitt härliga vårtal. Uj vilken INSIRATION man hade!!! Och så en liten ljudlåda, och en mikrofon som förmedade mera stormoljud än vacker sång. Men det var bara att bita i det sura äpplet och masa sig upp. Huvan på huvet, talet i plastmapp som vårvindarna försökte slita ur händerna på den spritituelle talaren. Sen skulle man dessutom vända blad, med ficklampa och mikrofon och evigt piskande regn i vildblåsten. Helt otippat dök Mia Skäringer upp i vårtalet, då hennes lilla berömda fejkmysiga fras passade så bra. Jaa, dä går så bra!!! Fast några skratt blev det allt. Elände förenar. Lite halvhjärtad allsång från sånghäftena och talaren klippte nån bild från tarren / älgtornet / träpodiet, innan fyrverkerierna brakade loss och fick Bofors alla missiler och kanoner i bergen att blekna.
 
 
Gladeligen flydde man fältet, och styrde mot staden och brasan INOMHUS med sina killar, för att tina upp ändalyktan och pusta ut, efter en RUSKIG Kulturgärning som närmast förtjänar en Bragdmedalj! Eller iallafall Tapperhetsstjärna.

Bilden tv: inzomning från den ovan

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar