fredag 19 juni 2015

Miss-sommar o man får spader // Bloggen i baktakt























Vad ÄR det här för jädra "sommar"!?!?!?! Det är ju som en enda stor miss. Man kliar sig i huvet, som torparvännen på bilden, kurar ihop sig, betraktar mörka eviga stormiga moln, svär och suckar och drömmer om en juni som är som en juni. En maj måne som är som maj. Snart har halva sommaren gått innan den kom och jag undrar bara; HUR ska man stå ut en hel vinter utan att ha få fyllt på i de Väna Livsnödvändiga Sommarförråden??? När ute är inne och allt smälter ihop, när hela naturen tar emot oss i sin vida varma famn. Nä. Här är det lågtryck och gråskrutt och elände i minut och parti. Så ock i projektet, vars spirande glädje ligger å flämtar efter luft i de djupa spåren maskinerna gjorde, när de dundrade in vid helt fel tid. Det får man glömma. Och hela bloggen har hamnat i otakt. Vad har jag gjort? Kravlat mig fram...



En liten skuttunge (nederst tv) växte om mig och firade examen från mellanstadiet. Hur gick det till?!?!?






















En endaste liten snäll och solig dag uppfyllde jag en Dröm. Det blev hängmatta vid ristningarna på höjden i skogen, där jag kan ligga och drömma ihop alla mina planer och tankar istället för att krypa runt på knä på hällarna i 7 timmar utan paus, med värkande rygg och i konstiga jobbställningar man inte tänker på när man hålls. För det är ju så intressant! Där sitter den :) Man får bortse från reklamtrycket (hälsokost iallafall!)






















Det glömmer man snabbt när man har kravlat sig upp i tygvaggan och låter blicken vandra bland moln och trädkronor medan kroppen gungar därunder





Sen låg jag där och blåste i näverluren, så det ska börja låta bra nån gång. Publiken strömmade till. Jag märkte dem knappt först, men i skrivande stund har jag en präktig rand av stora inflammerade myggbett precis där mina sköna byxor slutade och benen stack fram. Som ett fult litet minne av denna ovanliga lilla soliga dag, mitt i allt det gråa, regniga och kalla. En dag när det fick vara som det ska vara. Förutom en sak då - att Eje skulle begravas nästa dag...







Därför avslutades dagen vid Tomas, som Backlund säger. Ejes barndomshem. Tomasboda. Rustorpet. Kvällen är ljum och fin. Det är fullt med bilar, årsmöte i Kilsbergsstugan, men där jag går råder stillhet och ingen ser. Jag plockar en växt av varje sort. Humleblomster, smörblomma, blåbärsris, hallonreva, midsommarblomster, en mossbelupen pinne... Spelar några toner för den bortgångne över bergen. Blickar ut över vyerna, tänker på allt han berättat för mig...  Och livets oåterkallerliga förgänglighet. Obegriplighet.

Så småningom kommer vandrare som skall ned för berget, strövande förbi och utbyter lite tankar. Jag lägger buketten på en stubbe och förevigar allt det gröna. Binder ett brett rött sidenband runt alltet dagen därpå, och lägger hälsningen från bergen vid båren, samt låter den förgylla bordet med bildcollaget jag gjorde av honom, för minnesstunden efter ceremonin.

Vi bytte många tankar och minnen
- alla vi som samlats för att ta farväl.









Dagen därpå faller alla ledsamheter över mig på en och samma gång, med krångel som smäller hårt när all dess tyngd landar pladask på den trötta mamman som varit sjuksriven och vill tillbaks, i hälsa och frihet och flöde och förståelse. Allting krånglar. Så jag far till kolmilan i Lockhyttan. Eller snarare kolbottnen. Här kan man vara ifred tänker jag. Men där var ju tre amigos som hölls med att bygga den nya stora kolarkojan! Rutan i den ena gamla var krossad. Jag plockade glas. Språkade och sörjde lite om vart annat. När alla åkt tog jag fram min solstol och satte mig med ett så fantastiskt fint läsarbrev jag fick härom dan, tillsammans med en Stor Blå Drömfångare. Jag tänkte jag skulle ta in allt det fina. Det jag skapat, och det som kom åter till mig, som ett vackert klingande eko av kulande toner, född ur en längtan att skapa och bli en del av något vackert, som betyder. Något.

















Då kom nästa språksamma människor förbi! Och det blev en annan stund av utbytta tankar.
Vid Blankhults gård var också krossat glas, som jag åkte för att se efter om det var borta. Nej, men i skrivande stund är det lagat och förslutet, och jag har äntligen fått lägga ifrån mig min utrustning som annars trängts med mig i min bil alla månader som gått. Dynor och borstar och presenningar och ställningar. Så skönt!!!!!!!












Jag bor vid en bäck. Men jag älskar det vilda, eller iallafall inte gräsmatta. Där pinnar får finnas. Där skogen susar och allt liv i den besjälar det hela med sina rörelser och ljud. Som på mitt jobb :)






















Var skall stigen gå? Var skall skylten vara? Snart kan jag svara!






















En dag berättade jag om mina Kilsbergsutforskningar och guidade en grupp om 25 personer vid Lisselängen, där fika avnjöts, efter lunch vid Blankhult. Personaldag. Superuppskattat och soligt :) som av ett underligt mirakel. Självklart fick det gudomligt klara, kalla och goda källvattnet avsmakas. Det finns inget godare. Ej heller något mera värdefullt än rent, klart vatten. Liv.






















Sen var det bara skitväder och elände, tills jag kvällen före midsommarafton lyckades med den smått omöjliga bedriften att lirka med mig torparvännen ut på slåttermarkerna, där de blommande örterna är fler än vi kan namnen på. Och ändå kan vi rätt så många, när vi lägger ihop :) Vi strövar, som i en blombukett, talar om semestrar och höbärgning och ser vart kommunbiologen gått, och kanske framför allt INTE gått när han här om dagen var där med stativ och fotade. Det tycks som de finaste skattgömmorna gått alla förbi... men inte oss!






















I "snedden" strålar de första prästkragarna i bergen, där blir det varmt och gott lite före. Kattfot, ljungfrulin, låsbräken, och längre bort slåttergubbe, fjälldaggkåpa, sedan darrgräs, gulfibbla och allt vad dä är...

Sommaren i bergen är minst en vecka - 10 dagar försenad, och midsommar kommer en vecka för tidigt, så det är ingen ordning på någonting! Och jag som varit på KOJAKT på alla de håll - ett litet hemligt projekt jag inte kan orda så mycket om än, men UJ vad man kan få fram!!! =)






















Daldockan växer i kaskader där kulturlandskapet öppnats upp och marken är fuktig. En rikedom få kan mäta sig med. En rikedom man helst vill vara utan är KNOTTEN som nu gör entre i markerna i tusentals miljontal per kvadratcentimeter, känns det som. I bergen. Så i brist på sol och genom rikligheten av knöttjeevlarna, som torparvännen säger, firar vi midsommar med släkten på slätten, spelar kort ( bl a där av rubrikens jag får spader) och klär oss somrigt, som för att lura ögat och sinnet.  Jordgubbar. Turgubbar (i kort). Det härjas och stojjas och det är nu, som natten är allra längst och ljusast. Men sommaren - när kommer den???????


Fast Den kvällen
Den där kvällen när torparvännen sagt gonatt
och sjön låg spegelblank
Då plockade jag fram den där luren
som skränat och fått mig att skratta
och för första gången låter det 

Vackert

Magiskt

Det ekar över bergen

Som en hel kavalkad av klanger och gensvar.

Något, är ändå som det ska!


(Å sen förståss, har jag ju gjort några VÄRLDSUPPTÄCKTER i utforskandet av mina kära vallristningar, så jag knappt själv tror det är sant!!!! :) )

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar