fredag 13 november 2015

Det skymmer snabbt i Kilsbergsskogen...


Igår kväll när jag skulle ta mig ner från ristningarna på höjden ovanför vallristarbäcken var det väl nästan inte kväll, men ändå så mörkt. Det smyger sig på snabbt! Och är man så uppe i det man hålls med, att pyssla om dessa åldrade budskap på stenar och hällar, så märker man inte att det blir mörkt förrän det redan är det. Och då ska man som sagt ta sig ner, för en brant stenig stig i skogen och till ljudet av en bäck som denna novembertid brusar som en smärre fors någonstans i det stora vida ogripbara dunklet. Ner och ut, till civilisationen. Bilen. Radion och ljusen, sätesvärmen så välsignad för den nedkylda rumpan. Det har väl hänt att man får lite småpanik när fantasin skenar och man inte riktigt lade märke till vilken "väg" (finns ingen väg, ibland ej heller stig) man tog i ljuset, på väg dit. Väl nere vid bäcken knäpper jag en bild med mobilen innan jag tar mig över, på den tillfälliga bron vi lagt medan platsen för den ursprungliga skall få läka ihop sig efter åtgärder och oväder. Hemma i soffvärmen ljusar jag upp den grumliga mörkerbilden, trollar vidare lite och lägger den sedan här, som ett av alla minnen i Kilsbergen, som lever och formas Här och Nu.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar