lördag 23 april 2016

April och jag finns till




















Oj vad tiden går, bloggen har inte varit prio på ett tag och kanske inte blir det än på en stund. Vi får väl se. Men livet trillar ju på, med berg och dalar och ristade hällar. Nu när snön dragit sig tillbaka kan man åter dra fram sina borstar och ficklampor och hinkar och allt vad det är, och dra ut i fält för att umgås med de som gick före. De som ristade. Ja, det är ju mitt jobb nu för tiden! Och ibland behöver man vidga vyerna. Skulle så gärna åka tillbaka till Kanada och besöka deras oerhört rika stenristarskatt... men Grythyttan ligger förståss lite närmre. Där finns en stor skifferhäll som är ristad under samma epok som vallristningarna i Kilsbergen, och får väl räknas som sådana. Även om vissa mumlar om att det kan ha varit folk som väntade på att beskåda avrättningarna vid den närbelägna galgbacken, som roade sig med att lämna en krumelur och "signatur" till dåtidens nutid och eftervärlden. Två besök har det blivit, men än har inte Grythytteglass öppnat för säsongen (kära gode gud, åk dit!!!! Så oändligt god och smakuppfinningsrik! :). Kyla får man väl ändå, om både ändalykta och huvudknoppen, där inne i skuggskogen. Men när solens strålar letar sig fram vid rätta tiden framträder ristningarna så mycket tydligare. Här har jag dock lekt i photoshop och gjort flera lager, där motiven är framlyfta och färgade. Till höger ser ni prov på frottage, som inte funkat så bra i kärnområdet med smala ristningar och knöligare hällar. Här gick det bättre! (Motiven syns dock ej i bilden här). Grythytte kyrka sägs vara avbildad här. Stjärnorna, som förr var både skyddssymbol och kunde vara bomärke, lyser på hällen när jag kommer hem, i bilden jag skapar ur fotografiet. Det är skönt att dom finns där, när det är mycket mörker och krångel man måste styra med. Stjärnorna, och alla fina vänner. Tankar. Vårtecken... Återfödelse.

Hm... Kanske inte muntraste bilden, men nog är det rätt vackert ändå, där syndarna fick jordelivet ändat i tider före våran. Vackert var väl säkerligen inte tillvägagångssättet. Ej heller de brott de dömdes för. Men när jag tänker galgbacke tänker jag också Galghumor - hur GLAD jag är för att kunna skratta åt saker och ting! Om än inte just detta...


Livet går vidare. Vart - det vet inte vi.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar