Ja nu var jag tvungen å blomma ut lite i hej vild kreativitet... och lekfullhet, vilket sannerligen behövs ibland, på denna knaggelväg kallad Livet. Detta för att inleda den tredje passagen i mitt lilla Dalaäventyr och dess bloggskildring med en "dragbild" som det kallas i tidningssammanhang (men i form av collage här då).
Och så har vi Land Alice i tre olika skepnader; på förstukvisten i "vardagslag", nedan i boskapsskötartagen samt högtidsklädd (dräktbild fr Leksands kommun vid högtidlig invigning av Skallskogsrundan 6 juni 2017).
Vi ser även dekorationen på spiselkransen från berättarafton kvällen innan...
En riktig arbetsmorgon kräver en riktig frukost. Hillevi har kokat gröt som ätes i träskålar, medan djuren förser sig ur naturens skafferi bäst de kan och vill och tar sig dit dagen för dem. Det börjar bli svamptider, som lockar och drar... Men det får visa sig framåt kvällskvisten var de dyker upp vad det lider. Själv lider jag inte Alls. Man har rent av möjlighet att krypa till kojs och blunda en stund (det är jag inte ensam om, fäbofolket lurar efter morgonpasset), kika på bilder och i böcker, dividera och filosofera...
Här ovan en bild från Alices omtalade Sillaftnar, med betydligt fler gäster på fäboden. Nu är vi bara mor, dotter Hillevi, 2 pigor och jag.
Pigan Lina
(ni kanske minns hennes
fina träskor från första inlägget
- ja jag har någon märklig förkärlek
för prydda träskor! och har här fått låna en ÄNNU härligare bild!)
bubblar av ko-tankar och livfulla berättelser.
Att vara piga och heta Lina är ju smått välsignat,
av självaste Astrid Lindgren liksom (EeeeeeeMIL!!!! ni vet), och innan dagen var slut skulle det visa sig att Linas och mitt öde var sammanlänkat på ett sätt ingen av oss kunde ana. Låter dramatiskt, men det var det faktiskt, fast på ett bra och härligt sätt! När livet överraskar som bäst, kan man säga.
Käre gud, Emil får mig ju osökt att tänka på min egen käraste hyssige snickerboeunge där hemma som jag ju nu skulle koppla av litegrann ifrån var det tänkt... Hujedamej!
Lina hade nyligen varit med i tidningen. Ett helt uppslag!
"När Lina mötte nr 0745 gick kärleken inte att hejda"
står det om
den kobenta hjärtevännen; kalven Saga :)
Men bilderna blir ju så små å suddiga så jag har i efterhand fått botanisera i hennes digitala "album".
Det liknar ingen annans, kan man väl lugnt säga. Håll till godo!
Jag har blandat de båda korna som ni kanske ser. Mor och dotter - blir Lina ko-mor och ko-mormor då? ;)
Hm... jag växte upp med att läsa tidningen "Min HÄST" och drömma om en häst, i förrådet borde väl gå, tyckte jag. Men vem skulle väl komma på tanken att lansera tidningen "Min KO"?!?
Det var nog så att Lina ville ha en häst men fick upptäcka att det gick lika bra med en ko. Ja kanske rent av bättre, på lite andra sätt!
Det är ju lite som Emil och griseknoen fast väldigt väldigt mycket mer, om man ska knyta an till tidigare tankesprång ;)
Från Linas Facebook:
"Minnen från förr: Någon gång i mars 2012 tror jag efter ett lektionspass som var i salen precis över ladugården så jag drog ner och gosade med Saga. Det var första gången hon somnade i min famn."
Ja, herre jösses, när vi satt där på förstukvisten och allt så fattade jag väl inte i vilken omfattning hon omfamnat detta med kärleken till en ko, och vilka egensinniga eskapader hon var förmögen till och utvecklat i gemenskap med just... en ko, eller två. Och ändå var det MEST obegripligt ofattbara för Just mig: Bilden med Ko-kransen!!!!!!!
Jag som i mina efterforskningar funnit ett folkminne i våra trakter, där vallflickan vid midsommar band en krans av varje sorts blomma hon kunde finna, som skällekon fick bära när man gick hemåt på kvällen. Jag, som ägnat långa tider åt att finna någon ko för att iscensätta folkminnet för bilder till vår portalskylt, men de flesta är avhornade, hade sökt längre bort och lirkat, men till sist funnit på närmre håll trots allt, väntat in midsommar men blåklockan var på gnällen att den hängde med, lyckades knyta en sådan krans och träda den på trenne kohuvuden - till kor som var vana vid människor, vilket behövdes, som jag inte hade tänkt på. Och så langar någon fram en tidning med en sådan ko-krans-bild?!?!?!? Och det var INTE utifrån folkminne, nej det var för att Lina firar alla högtider med sin ko. Men ÄNDÅ! Förunderligt, och kanske ett litet tecken i sig...
Nej nu får vi slita oss från förstukvisten och Linas både värmande och stundtals ko(!)miska bravader ett slag. Också JAG skulle ju iväg på vidare "bravader" var det ju tänkt! Jag skulle träffa Rolf Lundqvist, som i 30 år inventerat ristade träd i Dalarna.
Här ovan syns han i Dalarnas museums årsbok som Alice hade. Vi kom i kontakt för några år sedan, men hade ej haft tillfälle att stråla samman. Så nu var det på tiden! Jag hade ju länge velat uppleva denna form av kulturarv i vallristartraditionen, även om vi inte i Kilsbergen har belägg för att ha haft ristade träd.
Hade mejlat inför min tripp, men han var ju så analog att han oftast inte läste mejl eller sms fick jag höra sedan. Fick till sist tag i honom på telefon dagen innan avfärd, och då var han precis i färd med att åka hem från en längre vistelse vid Lillhärjåbygget, en fäbod i Härjedalen i väglöst land, med utgiven bok på samma förlag som min Kilsbergsbok! Gården på fjället // Lillhärjåbygget Sen skulle det passa bra med utfärd. Men då gick det inte att få kontakt! Trots att jag laddat både mobil och powerbank den lilla (o)heliga stund aggregatet brummade. Vad göra??? Det var ju liksom nu jag skulle VIDARE.
På Andra håll fanns folk med andra bekymmer. Förr kommunicerade man fäbodarna emellan med näverlurar. Nu finns det Facebook!
![]() |
När Lina "pigade" i Skallskog redan 2015 |
Jo, hos Alice gick det till så att folk
i bygden brukar RINGA framåt eftermiddagen och säga vart de fått syn på skocken! Och då tar man helt sonika bilen dit och ser till att de styr hemåt. Lite motsats till morgonens stämningsfulla vallgång kan man tycka, men en inblick i fäbodbruk av idag.
Själv tyckte jag även det påminde om hur det var när jag bodde på indianreservatet i Kanada och vi var på jakt efter familjens förrymda hästhjord i pickup över prärien!
Här kände korna igen Alice bil och motorljud och brukade vända hemåt direkt när de blev varse vem som var i antågande. Men vi hoppade ur och språkade lite med kohopen ändå, och kom fram till att Lina skulle valla dem fram till grusvägen och jag slog följe, medan den andra pigan skulle blockera en annan väg så vi fick dem åt rätt håll.
Det var så vackert där vi for, och vackert där vi går...
Alla vyer, natur, gamla visten och byggningar...
SOM jag Älskar denna bild! Ett skimrande ögonblick...
Men strax därpå har "kuuna" överlistat fäbodfolket och dragit iväg åt fel håll ÄNDÅ! Rackarns gäng det där.
Så kan det gå. De får väl gå å beta å dra ett tag till, tänker man och åker hemåt så jag och Lina får packa ihop. Vi får en vägbeskrivning till vårt för vår del okända mål, som visar sig inte helt lätt att följa, och ingen av oss har sett själva målet för färden på någon karta (fanns bara en över Leksands kommun) eller har uppkoppling. Linas mobil har havererat, han som har fäboden har dålig täckning men hans gamla mor kan det visst gå att ringa, om man nu har täckning SJÄLV och mobilladdning vill säga, vilket vi knappt hade. Och det började redan bli kväll, och resan skulle ta sin tid. Att det var 20 mil hade jag nog inte uppfattat. Ej heller över 3 timmars körtid pga småvägar... (om man hitta rätt!)
Haha, måste väl påminna om solskensbilden, där den flätade kransen svävade över "koviskerskan" likt en Gloria, vilken i bilen LYSTE MED SIN FRÅNVARO, kan man säga, för att vara fyndig...!
Vid någon slags civilisation åt vi på McDonalds (kontrasternas kontrast - men toaskylten påminde lite om vallristningar! ) och jag lyckades forska fram en vägbeskrivning för sista sträckan från allmän väg till själva fäboden, då vi skulle vara i Särna (närmaste samhälle, sedan vidare norrut ca 4 mil) kring midnatt och det ej fanns ork för sådant Där och DÅ (halvt sjukskriven och helt urlakad i mammahjärnan) samt mobil kunde dö. Jag tog även över ratten för fred på jorden och i vår vidare färd. Ett långt stycke gick över någon "spökväg" där det alltid hände märkligheter med radio och mobiler berättade Lina och skrämde upp både sig själv och mig. Ett tag såg det nästan ut som yrsnö i luften. Vi körde som i en film. Allt var mörker och ödslighet. Ovisshet... men nu fanns inga krösamajor kvar i bilen, tack och lov. Och förhoppningsvis inte på fäboden heller!
Det skulle iallafall bli spännande att vakna i morgon bitti och se var vi hade HAMNAT! sa vi.
(fortsättning följer alltså, om några dagar här på bloggen)